Jag är jag inte en diagnos
Jag märker ofta att människors generella uppfattning av ADHD är en studsboll som inte fixar att sitta still och som absolut inte kan ta in vad som sägs. Gärna bråkig och med attitydproblem. Vadå ADHD? det är ju symptom som de flesta visar, nästan alla som är stressade och framförallt småbarnsföräldrar. Du säger att du har ADHD, jag dömer ut dig Hanna, det måste vara fel någonstans för du är inte så som jag har tänkt mig att någon med ADHD är. Typ. Så känns det i bland. Ofta. Folk vill inte höra, de tror att nu för tiden är det så lätt att få en diagnos. Jag känner mig dumförklarad. Inte värd att tas på allvar. Varför berättar jag? varför inte? det är inte så att jag går omkring med en stämpel i pannan, att jag vill skrika ut till alla jag möter, så är det inte. Men det är så, att jag väldigt många gånger känner mig så jävla ensam, att jag hoppas, att kanske träffar jag på någon som säger, du är inte ensam, jag förstår vad du menar, för jag har samma problem. Jag vill inte att det ska framstå enbart som ett problem, jag ser faktiskt diagnosen som en tillgång. För mig innebär det att jag har en ganska extrem kreativ sida. Jag är uppfinningsrik och tänker ofta lite outside the box till skillnad mot många andra. Om jag skulle beskriva ADHD på ett enkelt sätt skulle jag säga att det är ett annorlunda sätt att tänka. För så är det.
Hjärnan går på högvarv. Mycket. Sen rätt vad det är trycks off knappen in och då fungerar inget för tillfället. Möjligen ett ensamt rum tomt på intryck. Finns det föresten sådana rum? men någorlunda i alla fall. Jag vill även att ni tänker ett steg till, även att en person har ADHD så betyder det inte att personen är ADHD. Personen har även personliga egenskaper som kanske inte alltid stämmer med symptomen som många bockar av. Jag råkar vara väldigt blyg, har alltid varit och det vet jag även att min pappa var. Ja man kan vara blyg också. Och ja, man kan känna igen sig på många symptom men kanske inte alla. Och ja det görs utredningar så diagnos är inget man får över en natt. Jag har alltid känt mig annorlunda, ja eller rent av dum. Eftersom jag inte fattat eller hängt med i vad som sägs och görs i omgivningen. Framförallt i skolan men även fortfarande när jag träffar folk, jag hänger inte alltid med i snacket. Men det var faktiskt min läkare som sådde det första fröet. Nej, inte för att jag hoppade mellan golv och tak och omöjligt kunde sitta still på mitt besök hos honom, utan för att jag började prata om min återkommande ångest som jag hade haft i många, många år. För att göra en lång historia kort,
Jag började gå hos bup när jag var 13 år (pga av deppresion), sen var det lugnt ett tag sen när jag var 17 år var det dags igen (pga av deppresion och självskadebeteende) och så vidare..nu har jag haft kontakt med psykvården sen cirka 20 års ålder. Mina problem har varit deppresioner, självskadebeteende, ätstörningar, alkoholproblem och framförallt mycket ångest. Äter anti depp medicin nu sen ca 10 år tillbaka och adhd medicin sen nåt/några år tillbaka fast i perioder. Tar alltid nervarvande på kvällen (kan inte somna naturligt) och i perioder även insomningstabletter och lugnande tabletter. Men nog om det. Har i alla fall genom åren haft jävligt mycket ångest, och frågar ni mig är det den värsta av alla känslor. Det var det min läkare hakade upp sig på samt att jag är ständigt rastlös och har alltid varit. Det måste hända något hela tiden, gärna i går. För som min läkare ville mena så kan H:et i ADHD som står för Hyper, visa sig inombords. Jag kan reglera, hålla allt inom mig, tyvärr alldeles för länge i bland. Det är otroligt plågsamt och det känns som att jag i bland ska explodera, men någonstans i min grundpersonlighet är jag så jävla rädd för att synas, jag vill inte att nån ska se, blygheten tar vid. Rädslan av att inte vara alla till lags (kan fortfarande inte ta till mig att det kanske inte går) vill att alla ska må bra även om det i slutändan är jag som mår dåligt. Jag ger folk av mig själv och suger ur deras dåliga. Försöker och hoppas jag. Det där pirret får jag alltid utlopp för hemma eller i en trygg miljö där det inte finns folk närheten som tycker jag är konstig. För det har jag varit rädd för så länge jag kan minnas och är fortfarande, rädd för att vara annorlunda, att folk ska märka att jag faktiskt inte fattar. Självkänslan är och har alltid varit botten.
Skolan när man satt där på lektionerna och studerade klasskamraterna. Alla verkade förstå, men hur mycket jag än ville så förstod jag inte. Inte så länge intresset saknades. Det är så fortfarande, jag pratar med folk, ofta stänger jag av väldigt tidigt men fortsätter att småle för att jag ska framstå som den där trevliga människan, ofta vill jag lyssna och anstränger mig verkligen, men det går inte in. Det låter ändå bara bla bla bla. Förlåt, men jag vill faktiskt lyssna. Korta meningar funkar bra för mig, inga avancerade utlägg behövs. Eller som när jag frågar min kära sambo hur något fungerar, jag frågar för jag vill veta, jag tänker att förstår jag hur det här verkligen fungerar så kommer jag vara mer allmänbildad sen och hänga med i mycket snack. Men ändå så fastnar det inte. Även att jag försöker göra det till mitt intresse. Det jag försöker säga är att jag alltid har känt mig så dum men nu har jag förstått att jag faktiskt inte är det, det beror på något. En del saker har jag haft väldigt lätt för, att läsa, stava och skriva. Så länge jag får göra det snabbt, så det inte hinner bli tråkigt. Föresten, stryk det där med att läsa snabbt där är det mer en balansgång för att jag ska hinna förstå vad jag faktiskt läser vilket i bland är svårt trots att man läser om samma mening 15 gånger medans det i bland fastnar på studs. Det handlar om intresse. Skriva har jag alltid haft lätt för och det kan jag ägna mig åt i flera timmar i sträck. Hyperfokuserad. Omgivningen glöms bort, även att man faktiskt kanske borde äta. Jag vill inte tro att något är omöjligt, men faktiskt så är det tyvärr så. Jag kan omöjligt lära mig något där intresset saknas. Nada.
Oavsett diagnos eller ej, sån här är jag: Omständlig, har alltid fått höra att jag är omständlig när jag ska planera saker exempelvis en tid att träffa någon. Jag tror att i min planering är jag så rädd att trampa någon på tårna. Sen kommer jag på så mycket under tiden att jag tänker om flera gånger. Jag är överkänslig, nåt enormt, alldeles för mycket än vad jag skulle önska. Suger åt mig som en svamp. En dålig känsla i ett rum och jag tar åt mig och mår dåligt. Kompisar som kanske hittar på något utan mig och jag känner mig utanför, tror att jag har gjort fel. Mår någon i min närhet dåligt så mår även jag dåligt. Jag är väldigt otålig, svårt att vänta. Ska jag exempelvis göra något kanske bära en tung möbel eller så vidare vill jag ha hjälp nu, annars gör jag det själv. Kommer jag på något i stunden som jag vill göra nu, så ska det ske nu. Inte om 5 minuter. Får panik på sega människor som aldrig kommer till sak, som drar ut på det när de pratar eller försöker försköna någonting. Även om jag blir ledsen så säg det rakt ut. Jag vill ha raka besked, det får mig att förstå lättare, annars kommer jag med stor sannolikhet bara gå och grubbla på det. Jag är ganska bekväm med mycket, undviker saker länge som jag tycker är tråkiga, såsom att städa, duscha, gå och lägga mig med mer.
Jag har låg mental uthållighet, tröttnar fort men försöker ofta kämpa för andras skull, sällan för min egen. Lättdistraherad, svårt att hålla mig till en sak, gör aldrig en utan minst fem samtidigt. Fast egentligen kan jag knappt göra en eftersom det blir rörigt för mig med så många . Kan inte heller sova utan öronproppar för minsta lilla ljud stör och får mig att tänka på annat. Bristande motivation när det inte sker något plötsligt som jag blir super engagerad i men som jag sedan kan tröttna på i loppet inom fem minuter. Avslutar sällan saker då de oftast hinner bli tråkiga innan de är klara. Har genom åren förstått att jag behöver ha rutiner för att allt ska fungera bättre, men det är väldigt svårt att få i hop det med rutiner i bland, det är ju såå tråkigt. Är tidsoptimist, kommer nästan alltid försent. Är ljudkänslig och kan få panik på småljud som verkligen får mig att gå i gång, exempelvis en timer, en radio i bakgrunden med mer, Har väldigt svårt att prata i telefon när det är ljud i bakgrunden såsom barn, tv eller radio. Svårt för ikea möbler eller annat som kräver beskrivningar/instruktioner eftersom jag inte har tid att läsa igenom de. Förstår de för den delen inte heller om jag skulle försöka läsa de. Har faktiskt blivit lite bättre på senare år med att tänka efter före i många sammanhang. I bland funkar det, i bland inte.
Har svårt att bara vara, det hänger i hop lite med tidsoptimism. Exempelvis på morgonen när morgonstyren och stressen har lagt sig och vi har kanske fem minuter på oss innan vi ska åka så kan jag få för mig att städa ett skåp, möblera eller fixa något som jag går in för med ljus och lykta, för att stunden senare inse att vi faktiskt är sena. Svårt att varva ner på kvällen, kan vara trött en hel förmiddag och även eftermiddag men på kvällen då har jag ofta alldeles för mycket energi och ska göra allt som jag inte gjorde innan. Är klumpig, kan inte använda blyerts pennor eftersom jag alltid bryter sönder de, går alltid in i saker och har ofta ont i höfterna pga av det. Ganska mycket som går sönder i min omgivning eftersom jag har svårt att göra saker försiktigt. Svårt att se saker, kaffefläckar, skvätt mat på köksskåpen med mer, tar sällan bort det även om jag skulle se det eftersom det är så tråkigt. Ska jag hämta något i kylskåpet eller något annat och inte hittar det direkt så hittar jag det inte. Orkar inte lägga energi på att leta igenom flera hyllor.
Tänker i svart och vitt. Allt eller inget, finns inget mellanting. Har lätt för att bli beroende av saker eftersom jag är lättpåverkad. Har haft problem med alkohol och hade gärna varit full på heltid eftersom det får mig att må bra, är ju tyvärr inte så hälsosamt så oftast är jag sockerhög i stället eftersom jag är sockerberoende, det går också i perioder. I bland bestämmer jag mig för att bli hälsosam och då går jag in för det till 110% men sen om det skiter sig då hetsäter jag som en tok i stället. Kaffedrickandet är dock alltid där och bestående, tröstar mig ofta med mycket kaffe. Är inte alls så stresstålig som jag alltid har trott och skulle önska. Mitt senaste jobb där jag var i 1,5 år var jag sjukskriven ifrån i 3 omgångar pga utmattning. Det blev för mycket, men eftersom jag har väldigt höga krav på mig själv kör jag ofta på alldeles för länge. Har svårt nu att komma tillbaka i mig själv kan jag säga, blir lätt seg och trött och vill dra mig undan. Tacka vet jag min medicin jag tar mot adhd:n, den får mig att komma i gång med saker faktiskt redan på förmiddagen. Otroligt men sant. Ja det var lite, eller ganska mycket om mig, hur jag fungerar, diagnosrelaterat eller inte, sån här är jag. Många som träffar mig beskriver mig faktiskt som lugn, för jag utstrålar nog ett lugn på den där präktiga ytan. Men där under är det kaos. En tillgång i många tråkiga situationer då det krävs att jag ska sitta still är kombinationen av att kunna drömma mig bort samtidigt som vick på fötter/tår. Då går det faktiskt att härda ut ett tag. Kan även testa att sova mindre, för med för lite sömn fungerar inte min hjärna och jag blir som ett kolli. Det kan handla om en halvtimme för lite sömn, är väldigt känslig. Hur som haver, har ni orkat läsa enda hit, vad skoj, känner mig mycket imponerad av dig och tack för att du vill läsa min blogg och det här inlägget som visst blev sanslöst långt. Kram kram och kram till dig!!