mittlivsomjag

Förväntansångest är nog den svåraste ångesten att bli av med. I alla fall för mig. Hur ska jag börja....för ca 9 år sedan tror det var 2003 så började jag med antidepp medicin. Jag bodde då i Göteborg och hade mycket ångest och var deprimerad. Har haft återkommande deppressioner sedan den första då jag var 12 år. Bra i perioder och så har det pendlat fram och tillbaks.Den där jävla ångesten är så hemsk. Känns som att hela själen river på insidan av kroppen utan slut. Men då, för 9 år sedan kändes det på något sätt som att det inte var hanterbart. När jag bör jade med medicinen mådde jag de två första veckorna sämre än innan. Vilket tydligen är vanligt. På två veckor gick jag ner 7 kg och vid ett tillfälle svimmade jag i affären. Nog om det. När vi 2006 planerade att jag skulle bli gravid så bestämde jag att jag skulle dra ner ev. sluta med medicinen. Jag visste att det skulle göras sakta, och jag var försiktig. Men..i samband med det drabbades jag av panikångest. Kommer inte i håg första gången vet bara känslan vilken var fruktansvärd. Kändes som jag skulle dö, att jag inte kunde andas, omgivningen blev dimmig och jag blev helt paralyserad och oförmögen till att tänka. Även den sociala fobin blev värre,situationer som att sitta i ett klassrum (gick på komvux då) blev ohanterbara eftersom jag hela tiden förväntade mig att jag skulle få en panikångest attack. Situationer då jag kände mig trängd och känslan av att inte kunna komma i från situationen blev situationer som jag undvek. Det kunde vara gå på bio, folksamlingar, åka båt, åka kollektivt, åka genom tunnlar, åka på broar, åka bil tillsammans med andra, ville köra själv för att känna att jag hade kontroll på läget. När det var som värst kunde jag inte gå in på ica utan att få panik. Sen dess har jag kämpat med min panikångest. Jag har undvikit alla dessa situationer vilket har bidragit till att jag känt mig mycket låst till att kunna göra någonting.I flera år  har jag haft förvåntansångest vilket innebär att jag i  ovan nämnda situationer i bland har drabbats av en panikångest attack för att jag helt enkelt har hamnat i ett gammalt tankemönster om att jag inte tror att jag kan hantera situationen och att jag alltid bär på tanken och påminnelsen av min panikångest.

                      I dag är läget det att jag bemästrar de flesta situationer..jag vet att jag kan och måste ofta intala mig själv om att jag är jävligt bra, jag fixar det. Jag försöker tro på mina positiva tankar. Nu kan jag ofast välja att tro på mina bra tankar. Det gick inte för några år sedan, de dåliga tankarna tog över direkt. Kommer känslan av ångest blir min tanke nu för tiden oftast, varför känner jag såhär? ok, det är därför jag känner så här. Jag bekräftar tanken och sen säger jag hej då till tanken. Oftast ligger den och lurar i bakhuvudet men jag försöker att den ska få stanna där. Förväntansångesten tror jag mer eller mindre kommer finnas kvar. Den lurar alltid då jag ska på bio (därför bokar jag alltid en stol närmast gången och nära ut så jag fort ska kunna komma ut om jag vill) , samma sak vid föreläsningar (sitta längst ut och nära utgången), när jag åker till storstäder så undviker jag tunnlar (men har faktiskt åkt några korta!!:)) jag undviker helst kollektivtrafik men i somras åkte jag spårvagn (stolt!!) gick skitbra!!!ska troligen åka spårvagn snart igen, och jag måste tro att det kommer att gå bra, för jag är grym!! I samband med all panikångest kommer även mitt kontrollbehov in. Vill ha koll på läget för att minska min nervositet för saker. Vill ex veta hur lång tid spårvagnen tar, hur många hållplatser är det. Gps i bilen är bra för att ha kolla på läget. Tränar på de svåra sakerna i bland, och det går ju faktiskt, det måste få vara jobbigt att gå igenom de jobbiga situationerna men när det väl är avklarat har jag växt lite till. Det här är situationer jag brottas med och det som gör mig mest förvånad är att tiden innan 2006, var jag en annan person. Jag har aldrig gillat rutiner, fasta tider, kontroll, jag har tagit allt som det kommer och gillat spänningen i det. Därför  funderar jag på vem den personen är som jag faktiskt blev 2006 när jag skulle dra ner på medicinen. Saknar mitt jag. Men jag tror jag är på god väg att blir mig själv, den personen som varken jag eller min omgivning sett mycket av på många år. Mitt gamla jag som jag hittar tillbaks till mer och mer för var dag som går. Resan fortsätter och det känns fantastiskt!!