mittlivsomjag

fan i helvete . Vem prövar mig? Varför? Hur stark orkar jag egrntligrn vara? Har fan lust att ge upp nu. Jag orkar inte och vill inte vara den som klagar men allt stiger mig åt huvudet just nu. Symptomen de värsta alltså som jag hade efter medicinen avtog ganska direkt efter en vecka. Nu känner jag mig bara lite illamående i bland, trött, väldigt trött. och väldigt känslosamt mitt humör är som en rak bergovalbana, är så trött o h lättirriterad på allt. Tjutfärdig. I veckan blev min kära sambo sjuk,  något som heter rosfeber. han har varit riktigt dålig i veckan och nu ligger han inlagd några dar, vet inye hur länge Men det börjar vända nu. Det är såklart jätte tufft för honom och för mig om man får säga så. jag får panik!! Är långt i från balanserad med mig själv så att ta hand om allt här hemma och två barn det känns som att det kan få mig på fall igen. Vill bara gråta. Ge mig nåt, jag tar vad som helst ! I och med att barnens pappa är sjuk skapar det eN stor oro hos min 5 åriga son. Mer oro än vanligt alltså. i tisdags ringde de från förskolan, han ville hem. Han bestämde sig för att ta saken i egna händer och rymmà vid två tillfällen, var allmänt våldsam. I onsdags när jag skulle hämta honom hade han fixat till sitt hår och klippt. Sen alla dessa utbrott hit och dit, ringer snart och kräver en utredning på honom. Vet inte hur det ska kunna bli hanterbart, jag försöker verkligen men även jag har en gräns då det brister, när jag inte längre orkar. Orkar inte  tjata, orkar inte att han ska slåss, både sin syster och på oss, han är elak mot djuren, han skriker och tycks göra allt för att jag ska tjata, eller? Varje gång jag säger något till honom innefattar det nej, sluta, nu räcker det, lyssna nu osv. Jag vet att han tänker väldigt mycket och jag tror inte alls att han vill varken mig eller någon annan något illa, det bara blir så. Han är väldigt omtänksam och en väldigt känslig kille. Jag ser mig själv så väldigt mycket i honom. Kanske suger vi musten ur varandra. Jag vill bara ha lite andrum på typ minst ett halvår. Men hur mycket jag än skulle behöva det så skulle jag aldrig palla att vara i från honom. Han är ju mitt lilla hjärta. har svårt för att leva med honom men skulle aldrig kunna leva utan honom. Jag känner mig som en misslyckad mamma, men energin finns inte där hur mycket jag än skulle önska. Mitt lilla hjärta. Sitter till och med och tjuter när jag skriver det här, att se alla känslor svart på vitt, att skriva illa om sin son som att det känns som att jag gör,. älskar dig så mycket mitt lilla O och miTT fina T som är den duktiga storasystern som tyvärr många gånger får ta alldeles för mycket ansvar. Trots allt energilöst tjafs o h bråk hoppas jag att jag lyckas skämma bort er med kärlek och att det är den känslan som kommer vara den starkaste när ni tänker tillbaka på er barndom.