mittlivsomjag

12 år med antidepp medicin ser snart sitt slut. För ca tolv år sedan bodde jag i Göteborg och var i 20 års åldern. Med en rad erfarenheter i min ryggsäck (ätstörningar,självskadebeteende, depressioner, ångest, alkoholproblem) och vid tillfället var jag nog ganska utbränd fast jag inte förstod det då. Livet hade högt tempo och jag jobbade mycket, ville alltid ställa upp. Festade upp mina pengar så fort jag fick möjlighet Och körde på så. hade mycket folk omkring mig men kände mig väldigt ensam. Många kvällar satt jag ensam i min lägenhet med ångest som inte var av dena värld, skar mig  i armarna, men även i benen eftersom jag ändå hade en tanke på att det inte skulle synas lika mycket där.  Vet inte när eller hur det vände. Vet att jag vid ett tillfälle ringde akutpsyk i Mölndal och fick prata med en kvinna där. Fick komma in och prata om mina självmordstankar och mitt självskadebeteende. Fick en remiss till en psykolog i Mölnlycke (bodde där då) och hade en tid till vårdcentralen (Kommer inte ihåg varför) . När jag kom till vårdcentralen beslutar läkaren där att hon skulle skriva ut antideppresiva till mig. Vilket jag ville eftersom jag mådde så fruktansvärt dåligt och inte visste vart jag skulle ta vägen med mig själv. Hon skrev ut zoloft, berättar att den första tiden kan upplevas jobbigare än innan. Hon hade rätt. De två första veckorna var rent ut sagt skit. trodde inte jag kunde känna mig mer självmordsbenägen än jag redan gjort. under de här två veckorna gick jag ner 7 kg. Lyckades svimma i affären när jag skulle handla. Mådde så dåligt. Men jobbade det gjorde jag. kände att jag var tvungen, behövde en inkomst så det var bara att köra på. jag jobbade på en bingohall med underbara arbetskamrater men i bland mindre underbara kunder. Vet att en kund vid ett tillfälle sa, det är ok att ha en dålig dag i bland, jag tror hon såg under ytan att jag inte mådde bra. Kändes så skönt att höra henne säga så.

 

 

 

Efter två veckor vände det, jag började må bättre. Livet kändes bättre, mer hanterbart. 10 år åt jag zoloft (Sertralin ) är glad Att jag gjorde det har hjälpt mig massor. Men, man blir VÄLDIGT balanserad. Man får inte det här nedåt dipparna, men man får heller inte uppåt dipparna. allt känns bra men inte jätte bra men heller inte jätte skit.  Är glad att slippa nedåt dipparna men saknar att kunna känna den sanna glädjen eller hur jag ska beskriva det. För två år sedan bestämde jag mig för att sluta med zoloft. Jag var ledig ganska mycket under julen så jag tyckte att det skulle passa som ett bra tillfälle. Hade försökt att sluta vid ett tidigare tillfälle, när jag planerade att bli gravid. I samband med det fick jag panikångest. som värst kunde jag inte gå in och handla på Ica förens jag fick en attack. Inte heller åka båt, flyga, gå på bio, åka buss eller bil så länge jag inte fick köra bilen själv, var tvungen att ha full kontroll på läget. Panikångesten följde med mig i flera år och jag har fortfarande än i dag vissa svårigheter såsom förväntansångest trots att det var över åtta år sedan. Nog om det, gick den här gången över förväntan. Tre dagar fick jag springa på toa så fort jag åt något, den bara rann rakt igenom, antar att det var nån slags avgiftning. Sen blev det bara bättre och bättre. Tills den dagen jag skulle tillbaka till jobbet (jobbade på en förskola då) då vände det, vantrivdes verkligen med mitt jobb där och hade kraftig ångest. Det brast och jag bara grät och mådde så fruktansvärt dåligt. Ville verkligen inte leva längre, har nog aldrig mått så dåligt någonsin. Mina fina arbetskamrater blev min räddning. De såg till så att jag fick komma in till psyket och kunde få hjälp. väl där ville de lägga in mig, varpå jag fick världens panik. Bara att sitta i väntrummet på psyket ger mig panik eftersom dörren är låst och enbart kan öppnas med hjälp av personal. Tanken på att bli inlagd kändes som att hela jag skulle explodera av panik. Jag fick nya mediciner sobril(lugnande) och även en annan som jag knappt minns vad de hette, nån slags depot tablett jag skulle ta två gånger om dagen som jag vet används vid manodepressivitet. Jag blev likgiltig enligt min egen uppfattning. Men innan det vände låg Jag hemma i sängen och förmådde mig inte göra någonting. Jocke fick ta hand om allt här hemma. Jag ville bara dö. Och sova, för då kände jag mig död. ville inte vara vaken eftersom jag inte orkade känna. Orkade inte leva det gjorde för ont. Bara att vända sig i sängen var en plåga och gav mig påminnelsen att jag fortfarande var i livet. Försökte verkligen för mina barn men det gick inte. Jag insåg då att de skulle få det så mycket bättre utan mig, jag skulle bara bidra till att deras liv blev lidande. Allting jag ville var att de skulle få bli lyckliga och det kunde de aldrig bli med mig, jag var en börda Som enligt mig själv inte borde få finnas.

 

 

 

 

 

Fick träffa en ny psykolog. Pallrade mig dit och satt dör och grät som en galning. vi pratade om att jag skulle börja med en ny medicin. Jag hade läst om venlafaxin och att den påverkade noradrenalinet, vilket jag tyckte lät bra. Att börja med venlafaxin var inga konstigheter alls, inte alls som att börja med zoloft. Det gick enkelt. Sakta men säkert började livet vände igen. Så nu tycker ni säkert att jag är bra dum som ens tänker tanken på att slutà med medicinen. Men, vid några tillfällen har Jag missat att ta medicinen. de dagarna har jag mått illa, det har blixtrat i huvudet, det har domnat ihuvudet. Försöta gången fick jag vara sängliggandes för jag hade ingen balans, tänkte att va fan jag har en hjärntumör eller håller på att få en stroke. Sen på eftermiddagen kopplade det, kan det ha med medicinen att göra? Har jag glömt att ta medicinen?  Det hade jag. Tänkte att det är ju helt sjukt om det har med medicinen att göra. De gånger jag glömt ta zoloft märkte jag ingen större skillnad. Nu var det STOR skillnad . Några tillfällen efter det har det hänt att jag glömt ta venlafaxinet och jag har då mått väldigt dåligt men ändå inte fattat förens på eftermiddagen /kvällen att jag glömt ta medicinen. I bland på helgerna när jag sovit lite längre och tar venlafaxinET några timmar senare än vanligt har jag blivit som en zombie i huvudet. Hela dagen har fortsatt som i en zombiekänsla. jag brinner för renhet i livet. Syftar på mat och tillsatser. Tanken på vad venlafaxinet gör med mig när jag glömmer att ta det, gör att tanken på vad medicinen gör inne i min kropp känns skrämmande. Vad är det för gift jag tar? Jag är som en fånge instängd med min medicin, beroende av att hela tiden ta den. Jag hatar beroende. Tanken av att vara beroende av något ger mig panik. Jag vill leva rent och enkelt. Ja kanske nån tänker, kanske måste jag fortsätta med medicinen, kanske kan jag inte leva utan den ?

 

 

 

 

 

 

Men som min livssituation ser ut nu, så tror jag att jag kommer fixa det här. Jag har praktik/arbetsträning inom bageri/konditori, jag älskar det. Jag trivs som fisken i vattnet. Jag lever inte i förnekelse med ett jobb jag egentligen inte gillar. Jag mår bra med mitt liv för övrigt. jag tror det här kommer funka. Skulle det mot förmodan inte fungera så tänker jag inte börja med venlafaxinet igen det kan jag tala om. Men det ska mycket till för att jag ska ge upp. Jag är jävligt envis och har jag bestämt mig då har jag. Är Starkare än vad jag tidigare förstått. Tänykter dela med mig av min utsättning. Min läkare(en ny, som jag träffat en gång) henne ska man ta med en nypa salt. Jag har i två års tid ätit venlafaxin 225 mg. Hon (läkaren) påstår att jag ska kunna sluta helt på tre veckor. Ingen av hennes tidigare patienter har upplevt några svårigheter med att sluta. Jag tror att hon drar alla anti Depp mediciner över en och samma kant. Venlafaxin är inte som andra mediciner. Inte alls. Har hittat flera historier på nätet som tyder på min uppfattning. Men skulle gärna vilja höra någon som lyckats sluta med den utan problem. Nu har jag gjort som min läkare har sagt. Vecka 1, tar bort en tablett och under en veckas tid ätIT 150mg. Vecka 2 tagit bort ytterligare en tablett och gått ner till 75 mg. Nu efter den veckan, tagit bort den sista tabletten och slutat helt.

 

 

 

 

dag 1 utan medicin:

var ledig, det har snurrat i huvudet, ögonen hänger inte alltid med, det blixtrar till i huvudet och i bland domnar delar av ansiktet bort. Illamående och kass mage. Men fortfarande ingen ångest, känns toppen. Måste försöka se det positivt.

 

 

Dag 2: hade svårt att somna kvällen innan, när jag äntligen somnat och sovit en halvtimme-timme vaknar jag av att våran kattunge sitter och kissar på mig. Jävla katt!!! Kommer utifrån och går in och sätter sig på mig och kissar.  Lite (eller ganska mycket) uppe i varv när jag slutligen leta fram nytt täcke och nya sängkläder och ska försöka mig på att sova. Klockan ringer 05:45 och har sovit 5-6 timmar nånting. Det kommer bli en tuff dag men jag är inte den som är den. Så fort jag går upp känner jag illamåendet och yrseln. Magen protesterar så fort jag dricker kaffe och vet inte hur många gånger jag springer på toa. Åker till jobbet. Det här kommer bli en lång dag. Kanske borde jag inte köra bil? Det snurrar. tar en timme i taget, en minut i taget. Går som i en bubbla, jag är där, min kropp är där men mitt huvud är någon annanstans känns det som. efter jobbet ska jag till min sjukgymnast , talar om för henne hur läget är, måste ta det lugnt. det går, sakta men säkert. Åh vad jag längtar hem, till att bara få vara. 

 

Dag 3: tror att jag skulle delat den sista tabletten men nu är jag inne på dag 3 så nu ska inte de här dagarna få gå till spillo. Det snurrar mer i huvudet idag. illamåendet och blixtrarna går i skov och är inte konstanta. När jag skulle sova i går surrade i huvudet som små borr, som sånna där små hårda bollar Jag hade när jag var liten och gnuggade mot varandra så det blixtrade och luktade krut, så lätt det. Och kändes kanske oxå för den delen. bara krutlukten som saknas. magen gör uppror och inom loppet av bara några timmer har jag varit på toa säkert 3-4 gånger. Ångesten ligger och lurar men har inte framträtt än. Gissar att jag kansk behöver några dagar hemma för att  få yra i fred, samtidigt som jag inte vill sitta och tänka på det. Uppdaterar om kommande dagar, men det bara ska gå.