mittlivsomjag

Om ni hade hoppats på ett glatt inlägg så kan ni sluta läsa nu.                                                                     Det som inte syns, finns inte, eller? Jag syns men ändå så finns jag inte. Det är bara mitt skal, min yta. Min yta den är bra på att låtsas, den är inte jätte bra på att le men med lite ansträngning så går det. Min röst är bra på att svara, ja , det är bra med mig. För jag orkar inte och jag tror inte min omgivning orkar. Fråga mig hur jag egentligen mår och min mur rivs garanterat. Måste kämpa, inga tårar, ingen får se. Vad är det ingen får se? Vad är jag så rädd för? Att visa mig svag? Men är det en svaghet att gråta?jag vet inte. Allt jag vet är  att min självkänsla är så jävla botten det bara går . Jag är rädd. Livrädd. Gör jag fel?  Är jag konstig? Utmärker jag mig för mycket? dessa frågor är jag livrädd för, att svaret ska bli ja. Därför kämpar jag så in i Norden för att svaren fortsatt ska var nej. Vågar inte annorlunda. vill behålla mitt lilla förnuft av mänsklighet Och flyta med strömmen. Nej det vore inte hemskt att vara annorlunda men jag vågar inte, det skulle blotta hela mig, få mig ur balans. Så i stället håller jag masken. Kämpar mig igenom dagen, kämpar mig förbi förskola/skola och hämtar mina barn. Försöker vara lugn hela vägen hem fast jag känner att jag håller på att explodera av frustration. Inte för att barnen inte lyssnar, utanför att jag trycker in alla känslor så långt det går. Vill inte känna, för känner jag kommer jag börja gråta och börjar jag gråta kan jag inte sluta. Exploderade i dag,lite i smyg, på andra sidan telefonen från min pappa. vill inte belasta honom , vill inte belasta någon. Vet att alla lever sina liv med egna problem, varför skulle de vilja ha mina? Kanske tycker många att svaret är att nu får jag skärpa till mig, börja med anti deppen igen. men är det så enkelt? Ska jag trycka bort mina känslor ännu en gång med hjälp av en medicin ? Borde jag inte bearbeta problemen i stället? Men vart börjar man Liksom? Vet inte , vet inte, vet inte. vill bara inte känna mer. Orkar inte. Det gör ju så jävla ont.